finished reading Alkemi, romantik och rasvetenskap: Om en vetenskaplig tradition 🌕🌕🌑🌑🌑
https://neodb.social/book/0T6ORloTpMnlCB7DSzdkzq

Hanson spårar rasvetenskapens och eugenikens vetenskapshistoriska ursprung i den här boken, som drar i flera parallella trådar. Bokens förtjänst är dels att den försöker förklara hur vetenskapsbegreppet förändrats med tiden utan att förkasta den "gamla" vetenskapen som ovetenskaplig - en attityd som annars är ganska vanlig.
Utan att väja för att belysa de rasistiska strömningarna inom de här disciplinerna skildrar hon hur de de facto bygger på vetenskapliga principer - de slutsatser som dras av dessa forskare bygger på ett noggrant insamlat och analyserat empiriskt underlag - och att denna kunskap i sig inte nödvändigtvis drar de rasistiska slutsatser som gjort dem så problematiska och till synes "pseudovetenskapliga" i eftervärldens ögon.
För att förtydliga: Rasvetenskapens fokus var inte att rangordna raser (rasism), utan att förstå skillnaderna (idealism) och eugenikens fokus låg på en praktisk tillämpning av kunskapen om biologiskt arv för att på sikt förbättra samhället för alla (idealism), snarare än att stänga ute vissa grupper från samhället genom t ex sterilisering (rasism). Rangordnandet och den sociala ingenjörskonst som lutade sig mot denna kunskap var dock starkt färgat av en rasistisk och rationalistisk världsbild.
Och intressantast blir det kanske när hon i slutet av boken börjar beskriva hur rasvetenskap och eugenik faller samman med en rationalistisk social- och realpolitik. Det är i den smältdegeln nazityskland och Förintelsen hittar sitt lebensraum. När samhället ses som den överordnade organismen och människan reduceras till ett organ är det inte längre orimligt att skära bort de delar som gör kroppen sjuk (judar, romer, funktionsvarierade; idag kanske även muslimer och araber).
Här finns det mer att fundera och resonera över, men eftersom boken inte har det syftet lämnar Hanson mig utan några ordentligt utvecklad slutsatser.

Jag får tänka vidare på egen hand. Att rasism som fenomen kanske inte är en så stark och drivande kraft som den ofta ger intryck av (och ofta även tillskrivs), utan behöver draghjälp av andra faktorer - som i Hansons beskrivning av 30-talets socialdarwinistiska strömningar eller passionerad nationalism - för att ge märkbara konsekvenser är en i viss mån svindlande tanke. Men rimlig.

Inte ens rasism existerar i ett vakuum.