finished reading Jurtjyrkogården 🌕🌕🌕🌗🌑
https://neodb.social/book/7HZQm56CCTAldcvrC9E3nw

Allt börjar i en fråga: Den där händelsen med Victor Pascow. Hur kommer det sig att han redan då visste vad som var på väg att hända med Louis? Det här är det första egentliga mötet med berättelsens mystiska kärna. Är det en miss i kronologin? Hade det inte funkat bättre om den här händelsen ägt rum efter det där med Church? Jag bara undrar. Men den frågan ligger och skaver i mig under större delen av läsningen, inte minst eftersom Pascow återkommer efterhand historien utvecklar sig.

Men är det här bra då? Jag minns den som härligt läskig när jag läste den första gången, även om jag kanske var mer fokuserad på skildringar av hjärnsubstans, mossiga lik, förvridna kroppar och blödande sår än den motorväg mot helvetet romanens huvudperson färdas längs i allt större hastighet desto närmare slutet vi kommer. Och det är bra - fram till slutet. (Det är ju på något konstigt sätt ett kännetecken hos King.) Rumphugget och antiklimaktiskt - men det kunde varit värre. Men några sidor till hade slutet kunnat dras ut - eller hur?

Han skriver det inte rakt ut, men jag får känslan att vägen till begravningsplatsen utspelar sig i ett slags liminalt utrymme, befolkat av varelser från andra världar. En hotfull plats där man inte bör stanna, utan endast färdas igenom. (Jag får en långsökt association till Steven Eriksons "warrens" - de farliga dimensioner magikerna i hans fantasyvärld rör sig i.) Det är en spännande grej jag inte läst in i några King-verk tidigare (men kanske finns de där, om man vet vad man ska leta efter).

Det är sådana grejer, plus att det trots allt är välskrivet, som gör att jag gärna vill klassa den här som lite bättre än genomsnittet av hans böcker. Samtidigt lyckas ju inte slutet motsvara de förväntningar han byggd upp under de föregående 450 sidorna, och det måste ju tala till bokens nackdel, eller hur?

Det som ändå tippar över till Kings fördel är kanske en miss, en bortglömd röd tråd. (Fast kanske är det just det att det liksom glömts bort som gör det så effektfullt.) Boken slutar i en massa typisk Kingsk dramatik och ond, bråd död. Allt som kan gå fel verkar gå fel.

Men vad blev det av Ellie?

Det låg jag i mörkret och begrundade efter att jag slagit ihop boken, lagt den på nattygsbordet, släckt lampan och låg under täcket och tittade upp i taket på de projicerade siffrorna från klockradion när de slog över till noll.